På Gärdet 1967

Det var sensommar och jag spelade som vanligt fotboll på Gärdet. En av mina klasskompisar sa att de behövde en målvakt till en turnering i Vasaparken och frågade om jag ville vara med. Jag var tveksam då jag aningen naivt trodde att någon talangscout från allsvenskan skulle upptäcka mina talanger ändå. Jag tackade i alla fall ja.

Debut i Vasaparken

Nå, jag tog 4:ans spårvagn till Odenplan och kom till Vasaparken där Sifcupen skulle gå av stapeln (en turnering arrangerad av Stockholms idrottsförvaltning). Jag hälsade på Ingemar Hedlund, min första lagledare i NSK. Jag minns att jag inte hade några fotbollsskor så mina sandaler fick duga. 

Turneringen då? Jo, i första matchen mötte vi Karlberg, med fem (tror jag) man på planen och handbollsmål. Jag höll nollan och vi vann med 2–0. Och i nästa omgång stod vi över och i den följande matchen blev motståndarna Stockholms IF diskvalificerade. Vi var i final!

Finalen mot Brinken i gröna tröjor var jämn men slutade med att NSK gjorde självmål. Det var en kille som hette som Martin som olyckligt nog sparkade bollen i eget mål utan att jag kunde göra något. Debuten avklarad! Och i och med detta var jag medlem i NSK på riktigt. 

S:t Erikscupen 1968

De kommande åren spelade vi också i S:t Erikscupen. Man var så kallad C-pojke när man var 11 och 12 år med sju man på planen och något större mål. Vi var nu 12 år och alltså äldre C-pojkar.  Vi hade några bra spelare, jag kommer ihåg den snabbe Lars som snart skulle lägga av för att satsa på tennis och Micke från Norrland.

Men framför allt hade vi min kompis Pirre som kunde dribbla och göra mål hela tiden. Jag tror han gjorde minst 30 mål. I seriespelet 1969 vann vi alla åtta matcherna med målskillnaden 54–1! Jag minns att jag blev väldigt ledsen när min målvaktsnolla sprack i näst sista matchen mot BK Täppan som vi vann med 3–1. Vi var optimistiska inför cupspelet men det blev storstryk direkt mot Djurgården. 

Flera cuper

Under 1968 deltog också NSK i flera cuper: Sifcupen och KB-cupen spelades i Vasaparken och Hjorthagscupen som arrangerades av Värtan på Hjorthagens IP. Vi deltog också i Vasastadsserien.

Ett roligt minne var Sifcupen där mitt NSK-lag (jag tror NSK hade tre lag med) åter gick till final, denna gång mot Karlbergs förstalag. Matchen fick avgöras med straffar och jag fick slå sista straffen.  Om jag gjorde mål skulle vi vinna. Mycket nervös sprang jag fram mot bollen. Målvakten slängde sig till vänster men mitt skott gick till höger. Seger för de gul-svarta! Och när jag skulle köpa en korv med bröd sa korvgubben att jag slapp betala för att straffen var så snyggt slagen.

Det var första gången jag blev matchens och turneringens stora hjälte. Att det också var sista gången visste jag inte då.

Dagen efter spelade vi i KB-cupen också i Vasaparken men blev utslagna i andra matchen mot Essingen efter straffläggning. Jag fick återigen slå en straff men missade. Och när jag skulle köpa en korv sa korvgubben att jag måste betala denna gång. Mycket bittert.

Varför Gärdet?

Jag vet inte varför vi spelade i NSK, nästan alla spelare kom ju från Gärdet och inte Vasastan. Men det var kanske lättare att hitta folk som spelade på Gärdet, i Vasastan fanns ju bara några små grusplaner. Det fanns åtminstone två C-pojkslag och de allra flesta killarna kom från Gärdet. Fast jag minns en kille som hette Mats som faktiskt bodde i Vasastan.

Ingemar Hedlund fortsatte under några år att vara lagledare, han bodde i Solna och fick ringa och kalla till varje match. Ingemar ansvarade för att ta med bollar och tvättade tröjor till matcherna. Vi fick själva ta oss till matcherna med buss och spårvagn, ofta till grusplaner i Vasastan och Stadshagen. På så sätt lärde vi oss hitta i Stockholm till exempel Norra latin, Matteusskolan, Norra Real och Stadshagen (buss 41 till ändhållplatsen). Föräldrarna var sällan med.

Träningar

Nu kanske någon undrar hur vi tränade. Svaret är att det gjorde vi inte! Men vi spelade fotboll på gräs nästan varje dag på Gärdet där man spelade tvåmål alldeles för länge. Och så spelade vi fotboll på asfalt varje lunchrast i skolan. Men inga träningar förutom att vi åkte på träningsläger till Enhörna sommaren 1969. Då var några föräldrar med och stod för markservicen. Jag minns också att en gammal NSK:are Stig Bastin Brinkstam var med och lagade mat. Han var rullstolsburen och säkert minst 60 år, mycket gammal med andra ord.

B-pojkstiden och 11-manna

Året efter hade jag blivit B-pojke och det innebar också att vi spelade med 11 man på planen och med riktiga fotbollsmål. Två lag från C-pojkstiden slogs ihop (Pirre hade dock slutat för att spela i Djurgården) och vi fick en ny lagledare och tränare (ordet coach användes inte då): Stig Bengtsson. Han var också domare i bandyallsvenskan. Hans son Thomas var en av de bättre spelarna och det var han som fick sköta kallningen till matcherna, oftast när vi sågs i Gärdesskolan. Thomas gick så småningom till Djurgården och jobbade senare på Stockholms Fotbollförbund i minst 30 år.

Vi hade ett bra lag. Under andra året som B-pojkar lyckades vi gå till kvartsfinal men där blev AIK för svåra, de vann med 6–0. Det var på Stora Mossen och då kom faktiskt några föräldrar för att titta. Mest pinsamt, tyckte nog i alla fall jag,

Därefter splittrades laget, en del slutade och andra gick till andra lag. För egen del blev det allt tuffare att vara målvakt i det stora målet, inte minst för att jag bara kunde kasta mig till vänster, inte till höger. Så under resterande tid i NSK var jag back i NSK utan större framgångar.

Det var länge sedan men så kul att få spela fotboll i NSK och särskilt i pojklaget! Bra lagkompisar och ledare och inga bekymmer.

Det var en bra tid.  

Erik Lundkvist, fotbollsspelare i Norrtulls SK 1967–2001

Erik Lundkvist har spelat i juniorlaget, A- och B-laget samt veteranlaget. Startade NSK:s fotbollsskolor för 6-åringar under 1990-talet och arrangerade under samma tid VM (Vasastadsmästerkapen) i Vasaparken. Har även varit målvakt i bandylaget.