Krönika av Sparr Krister Insluander

”Vill du spela fotboll? Kontakta oss på Norrtulls SK!”

Så stod det på den handskrivna lapp som jag råkade hitta på Matteusskolans anslagstavla när jag en dag i början av seklet skulle hämta mina söner, som då var fem och sex år gamla.

Det kan låta både högtravande och överdrivet, men den lappen kom faktiskt att förändra våra liv.

Sönerna ville självklart spela fotboll så jag anmälde dem – varje tisdagskväll tränade de i Gustav Vasas gymnastiksal tillsammans med andra sexåringar. Egentligen hade bara Isak åldern inne, men eftersom jag var varannanveckas-förälder fick Axel, fem år, också vara med. Ett år senare började han även spela med P94, så under högsäsong var det träning eller match nästan varje dag för hans del. Det var förmodligen över det tillåtna (ibland spelade han två matcher samma dag), men det får väl sägas vara preskriberat nu.

Träningarna leddes av spelare i NSKs A-lag, men när terminen var slut dök ordförande Erik Lundqvist upp och berättade att nu var det vår tur att ta över laget. Och eftersom det råkade vara pappavecka just den träningen blev jag lagledare medan en annan förälder tog tränaransvaret.

Detta var vid en tid då NSK var en helt annan förening än idag. Klubben hade några hundra ungdomar som spelade fotboll och pingis samt ett bordtennislag, ett herrlag i fotbollens lägsta serie och ett seniorlag i bandy. NSK hade inga anställda och kansliet (eller vad man nu ska kalla det för) bestod av ett låsbart skåp en trappa upp i Brygghuset där det låg några VHS-kassetter med instruktionsfilmer i pingis och fotboll.

All ungdomsidrott i NSK byggde på att det fanns föräldrar som kunde hålla i träningar och matcher. Årsavgiften var några hundralappar och klubbens omsättning understeg miljonen.

Där började vår familjeresa i NSK och den har pågått sedan dess. Jag blev så småningom invald i styrelsen där jag satt i ett femtontal år, samtidigt som sönerna fortsatte spela fotboll i NSK P93. Vi lagledare fixade gemensamma bilresor till bortamatcherna och arrangerade flera lyckade träningsläger tillsammans med de andra 93-lagen, där pojkarna skaffade sig vänner för livet. I tonåren gjorde sönerna några kortare utflykter till större klubbar men de återvände alltid till NSK.

När Isak och Axel var sjutton respektive sexton år gamla beslutade klubben att göra en satsning på herrlaget, som då hade en hög medelålder och som var fast förankrat i division 7. Avsikten från klubbens sida var att man inte skulle behöva lämna NSK för att kunna spela seniorfotboll på en hyfsat hög nivå.

Därför slussade NSK stegvis in flera av klubbens ungdomar i herrlaget, bland annat Isak och Axel. Resultatet blev att laget började vinna matcher – även om de låg under i paus slutade det oftast med NSK-seger eftersom tonåringarna hade bättre kondis än spelarna i de andra division 7-lagen. Några gubbar tyckte till och med att det var lite fuskigt av NSK eftersom de själva varken hade ork eller ambitioner att gå upp i sexan.

Samtidigt som Norrtulls SK växte avancerade fotbollslaget i seriesystemet, och som styrelseledamot upplevde jag hur detta gick lite hand i hand. NSK skaffade kansli, laget gick upp i sexan, NSK började anställa personal (varav Axel var en), laget fortsatte upp i femman, styrelsen blev alltmer professionell och NSKs herrlag avancerade ännu en division.

För mina söner har fotbollen i NSK bland annat lett till att Axel fick stipendium och spelade med ett collegelag i Texas ett år, medan Isak faktiskt provspelade för ett proffskontrakt i Gibraltarklubben Europa Point FC. Han tackade dock nej eftersom han konstaterade att NSKs division 4-lag var bättre – den inhemska ligan i Gibraltar är förmodligen Europas sämsta, så vi pratar inte Real Madrid-löner här.

Så utan att överdriva kan man faktiskt hävda att de har kommit ut i världen tack vare NSK. Men den kanske ännu viktigare biten är den sociala. De flesta av mina söners närmaste vänner har de lärt känna genom NSK – några redan i sexårsåldern. När deras kompisgäng drar på semester tillsammans har nästan samtliga killar spelat fotboll i NSK tillsammans. Faktum är att i stort sett hela deras gemensamma umgängeskrets är fotbollskompisar från NSK.

Även deras yrkesval har påverkats av åren i Norrtan och intresset för fotboll. Isak jobbar idag på Adidas som affärsanalytiker och går ofta på fotbollsmatcher i jobbet, nu senast under EM i Schweiz, medan Axel är redaktionschef på Dobb TV och programledare för bland annat Fotbollsmorgon och Studio AIK. 

Axel slutade spela i NSK förrförra säsongen (idag lirar han i korpen) medan Isak fortfarande är kapten för herrlaget, som nu siktar mot division 3 – ifjol föll man på mållinjen. Alla de här åren i herrlaget har resulterat i att Isak påstås vara den spelare som har gjort flest antal matcher i NSK:s historia medan Axel finns med på topplistan över flest antal mål, även om statistiken från klubbens första femtio år är ganska knapphändig.

Själv avrundade jag i våras min tid i NSK med tre år som ledamot i valberedningen, men jag spelar fortfarande pensionärspingis när inte min hälsporre säger stopp. Det där med gå-fotboll verkar också intressant, så det ska jag kolla upp till hösten.

Att ha varit med och fått uppleva hur Martin Carlon, alla engagerade styrelseledamöter under åren och de duktiga medarbetarna på kansliet har byggt upp det NSK vi ser idag har varit fantastiskt kul. Framför allt är jag stolt över klubbens värdegrundsarbete och alla sociala projekt, som har lett till flera fina utmärkelser. Detta kunde jag inte ens fantisera om när jag stod vid sidlinjen på Bellevues grusplan och hejade på P93 i Sankt Erikscupen.

Norrtulls SK har med andra ord genomsyrat våra liv och gör så fortfarande. Allt tack vare den där lappen på skolans anslagstavla för sisådär 25 år sedan.