Spalla – långt ifrån en slagskämpe

Det sägs att Henry Spalla Ljungström fick sitt smeknamn efter en italiensk boxare, en tungviktare vid namn Erminio Spalla. Man kan undra varför? Spalla var så långt ifrån en slagskämpe man kan komma. Alltid vänlig, lugn och eftertänksam och beredd att ställa upp. Välklädd på linjen, i kavaj  skjorta med slips och oftast hatt, följde han genom hela livet sina grabbar på och utanför planen eller bandyisen.  

Det är 52 år sedan Spalla och jag satt och pratade i dåvarande klubblokalen på Frejgatan. Samtalet handlade om de första åren och resulterade i en artikel i klubbtidningen NSK-nytt. Citaten nedan är hämtade ur den artikeln:  

”Det var sommaren 1926, i juli. Jag var nitton år och vi bildade klubben i kåkens samlingssal.” 

Spalla växte upp i Vasastan i det stora huset på Helsingegatan med två portar, nummer 14 och 16. Där bodde så många ungar att de hade räckt till att fylla en hel serie.  

”I familjerna fanns oftast fem till tio barn, så det var inga problem att skrapa ihop ett fotbollslag. Jag tror jag var den enda i kåken som inte hade några syskon.” 

Högsommarkväll och tolv grabbar, lite småsvettiga av liret man som vanligt ägnat sig åt efter jobbet, bildar högtidligt klubben i kåkens samlingssal. I stadgarna skrivs in att alla medlemmar ska bo i huset på Helsingegatan. Man anar att Spalla tillhörde de drivande bakom initiativet, men det var inte han som blev vald till ordförande. 

”Vi var alla juniorer men en kille som var lite äldre hette Nisse Gustafsson, han blev ordförande. Nisse var den ende som inte lirade med i laget. Vi tog dock inte namnet Norrtull direkt, istället döpte vi oss till IF Ortic. Och så hette vi fram till omkring 1930.” 

Nisse Gustafsson deltog inte i spelet. Stod han bredvid på gården, eller satt han kanske och tittade i ett fönster? Några närmare fakta om klubbens förste ordförande känner vi inte till. Hans klubbmedlemmar spelade i alla fall boll nästan varje kväll. De var arbetargrabbar som kom hem från jobbet, fick i sig lite mat och sedan drog spelet igång.  

Gårdsmatcherna pågick så länge kvällssolen nådde över hustaken ner på innegården. Bollen dunkade dovt i rappade väggar och fastnade i cykelstället. Man kan föreställa sig den ekande ljudbilden därinne på gården. 

”Under den där tiden var det många fönster som gick sönder. Men vi höll till på gatan också. Fast det var ju då som nu att man inte fick leka på gatan. Och på eftermiddagen kom alltid snuten på sitt pass och då gällde det att vara borta. Men så fort polisen hade gett sig iväg lirade man vidare.” 

Innan laget kom med i någon organiserad serie gick det ytterligare ett antal fönster. Att spela i serie kostade pengar och ännu hade man inte ens råd med en riktig fotboll. Läderbollar var dyra och oftast spelades gårdsmatcherna med mindre bollar, i bästa fall av gummi. Så småningom skramlades det ihop till en läderboll och laget anmäldes till Wasaserien. Norrtull, eller Ortic som ännu var klubbens namn, spelade hemmamatcher nere på Komotan. En fotbollsplan som fanns ute vid Frösunda där senare Karlbergs IP kom att ligga.  

Det är tydligt att idrottsrörelsen ännu var starkt präglad av klasstänk. Det gällde inte minst fotbollen.  

”Det var bara arbetargrabbar som var med i de här serierna. Man satsade en slant från de olika lagen, som sedan gick till priser och andra kostnader. AIF Fotbollsunionen administrerade den första serie som vi var med i. Jag kommer inte ihåg alla lagen, men en av våra värsta rivaler var lokalkonkurrenterna Helsingehofs SK.” 

Söndagen var matchdag. Att kalla laget var enkelt eftersom alla bodde i samma hus. Lagledaren gick ut på gården och slog på en busvissling.  

”Det är klart att grabbarna var väl trötta på söndagsmorgnarna och oftast var det morsorna som tittade ut. Jag minns hur morsan kom in på söndagsmorgnarna och talade om att det var dags att sticka och lira.” 

Om eventuella framgångar talade aldrig Spalla, men verksamheten verkat ha varit hanterbar. Och så rullade det första åren i klubben på. Till en början var det uteslutande fotboll man ägnade sig åt. Medlemmarna var alla barndomskompisar och gemenskapen var fantastisk, berättar Spalla. Det är inte klarlagt exakt när Ortic bytte namn till Norrtulls SK, men det borde skett någon gång under 1930. Bandyn kom senare, men vid denna tid började klubben vintertid också ägna sig åt pingis. Och schack. 

”På kvällarna träffades vi på fiken i trakten runt omkring Helsingegatan. Vi snackade och spelade schack. Det var mycket schack på den tiden, och fiken var ens andra hem.” 

Henry Spalla Ljungström ägnade livet igenom sin fritid åt Norrtulls SK. Det är oklart hur hans familj, hustrun Alva och dottern Agneta, såg på hans engagemang. Kanske deltog de i resonemangen kring uttagningen av bandylaget där hemma vid köksbordet? Man kan hoppas. Spalla var typograf. Arbetade hela sitt yrkesliv på Postens tryckeri i Bromma.  När jag träffade Spalla första gången var han drygt sextio. Det satt en anspråkslöst lapp på en anslagstavla, skriven med kulpetspenna: Norrtulls SK söker spelare till juniorlaget. Och så ett telefonnummer. Jag var 19, på väg att fylla 20. 

-Nej, då är du nog för gammal, sa mannen som svarade.  

-Så då får jag inte vara med.

Jag var väldigt sugen på att få spela fotboll. 

-Jo det är klart du ska vara med. Kom till träningen på Malmen ikväll.

Han lät snäll, Spalla. 

I dammet som nästan alltid låg över de två stora grusplanerna på Östermalms IP, härjade 60-talets norrtan-hjältar i hård träning för att nå en hedersam placering i Klass 4 H, den absolut lägsta serien i stan. På sidlinjen tog Spalla emot. Klädd i hatt, kavaj och snygga byxor. Vit skjorta och slips.  Engagerad, men aldrig hårda ord eller utbrott vid oförätter på planen. Lugn och fin. Sådan var Spallas stil. Och egentligen var nog inte heller resultatet i matcherna viktigast för honom. Det var inte tabelläget, det som hände på planen, som upptog hans tankar. Det var själva verksamheten, gemenskapen och att alla skulle må bra. Spalla gjorde som många andra ledare i Stockholms småklubbsvärld under 1900-talet en betydande social insats.  

Sommaren 1997 gick Spalla bort. Han blev 89 år. Claes G Bengtsson, medlem i klubben och sportjournalist, skrev då en fin minnesruna över Spalla i DN 

”Visst var han väl lite stolt när det gick bra för hans hans spelare på plan. Men gladast var han när det gick bra för hans grabbar vid sidan av planen, när han lyckades få ett busfrö att ändra livsstil eller stärka självförtroendet hos en som tidigare varit mobbad” 

Minnesporträtt: Hans Hedelin